Nilsböle kraftverk

Nilsböle kraftverk byggdes 1917-1918 med anledning av kristidens behov av energi och bristen på lysolja och kol. Driften lades ned 1962. Det mesta av interiören är intakt sedan nedläggningen 1962 men inte mycket härrör från uruppförandet. Både kontrolltavla och generator har bytts, men även den befintliga utrustningen är idag ålderstigen (1935) och av historiskt intresse. I princip den sista originalinstallationen från 1918 återfinns i det i övrigt tomma utledningstornet där en bred facett-ornamenterad fotlamphållare i porslin stoltserar på en av träväggarna. Övriga äldsta elinstallationer är sannolikt från tiden kring 1935 (90°-vinklad globarmatur i porslin, utvändigt en SEV-skärm av "Stockholms Elektricitetsverks modell"). Ett rum är modernt inrett till kontor. Maskineriet är i fint körbart skick. Enda problemet är i princip intagstuben av järn, som bör bytas. Stort tack till Roland Wennberg för tillträde trots tidsbrist! På nedanstående adress finns en högskoleuppsats om kraftverket och byn av Margareta Sunnegårdh: Nilsböle kraftverk Nedan följer ett koncentrat av uppsatsen, som i övrigt placerar in kraftverket i bygden. Omstöpt utdrag ur Nilsböle kraftverk -Ett bykraftverk i kulturgeografisk belysning. av Margareta Sunnegårdh (1997) Uppsats i Geografi B 20p VT 1996 (Handledare: Margareta Wolf) MITTHÖGSKOLAN - Institutionen för Turism Historia Idén att bygga ett litet kraftverk för att utnyttja Nilsbölebäcken kom ursprungligen från Manne Ytterbom och Petter Norman. Kraftverket kom att ligga på Nils Johanssons mark. Den tekniska utrustningen köptes från ASEA. Nils Johansson, född 1902, intresserade sig tidigt för det elektriska och blev så småningom elektriker och anlitades för elreparationer både i kraftverket och runt omkring i bygden. Under 1950-talet skötte han också övervakningen av verket. Ett signalsystem i hemmet visade när något behövde åtgärdas i kraftverket. Det har berättats att Petter Norman, som var en av de första som jobbade på kraftverket, ofta även sov över där. Han bodde där i så stor omfattning att han skrevs i Liden medan fru Laila, som bodde på den gemensamma gården, var skriven i Indal. Gränsen gick däremellan. Kraftverket byggdes för att förse byn och eventuellt näraliggande byar (mellan Säter och Sillre) med elektricitet. Det rådde en allmän elektrifieringshausse runt om i byarna. Fanns bara ett vattendrag med tillräcklig fallhöjd, så fanns där också snart ett kraftverk. När det gäller elektrifieringens utveckling i bygden, var det ända in på 30-talet huvudsakligen till belysning som strömmen användes. I Nilsböle fanns under 20- och 30-talet glödlampor, men annars inga elektriska apparater. Lönsamheten för bykraftverket var länge tillfredsställande, trots stora investeringar i en regleringsdamm vid tubintaget 1930 och nytt maskineri 1935. År 1945 toppades produktionen hittills med 685 Mwh/år. Fram till 1942 drevs kraftverket av Nilsböle El-Aktiebolag, med aktierna spridda bland byborna. Något direkt vinstintresse fanns inte. Bolaget drevs som ett kooperativ, vilket låg i tiden. Därefter övertogs större delen av ägandet av Hammarforsens kraftaktiebolag, och senare av Bålforsen AB. 1986 överläts kraftverket till nuvarande ägaren Roland Wennberg. 1949 utredde Hammarforsens Kraft AB huruvida en halvautomatisering av Nilsböleverket skulle vara lönsam eller ej. En halvautomatisering innebar att stationen delvis skulle kunna vara obemannad och stoppa automatiskt vid svårare fel. Signal avgavs till stationsvakten vid störningar i driften. 1953 genomfördes så halvautomatiseringen, men den heltidsanställde maskinisten Anton Norman (Petter? Petters son? /JE) jobbade ännu kvar en tid, då stora reparationsarbeten med bl a tuben måste göras. Den fallfärdiga maskinistbostaden revs så småningom. Kraftverkets sista epok 1962 gjorde huvudägaren Hammarforsens Kraft AB en utredning (Selin) om småkraftverkens lönsamhet. I en bilaga till utredningen framgår att det skulle löna sig att driva Nilsböle kraftverk vidare. Som en förutsättning angavs dock att dammen skulle repareras. Kostnaden beräknades till 35 000:-. Ett citat från ovannämnda utredning får illustrera hur man såg på småkraftverken för 35 år sedan: Den goda kraftbalans som nu råder och som kan förväntas under de närmaste åren för såväl Hammarforsen som för landet som helhet aktualiserar en ny genomgång av småkraftverkens lönsamhet (---) För några av småkraftverken kan det mycket väl visa sig lämpligt med 'planerad vanskötsel', det vill säga att kraftverken, så länge rimliga säkerhetskrav uppfylls, får stå och snurra utan att bli nämnvärt omskötta." Samma år lades driften vid Nilsböle kraftverk ned. Att kraftverket lades ned, efter 54 år i drift, kan förklaras av Indalsälvens fullständiga utbyggnad och utvecklingen mot stordrift. Framtid Kraftverket ägs idag av Roland Wennberg, Nils Johanssons dotterson. Roland jobbar med kraftverksdelar och har sitt kontor i kraftverket. Hans förhoppning är att kunna starta upp kraftverket igen. Roland deltog redan som liten (på 50-talet) i morfaderns arbete i kraftverket. Ännu idag skulle kraftverket kunna göra byn självförsörjande på el. Kraftverket Vattenmagasinen utgörs av Djupsjön, 281 281 m.ö.h., och Himmelsjön, 279 m.ö.h. Regleringsdammen, 100 m.ö.h., belägen vid tubintaget, ligger på en fallhöjd av 72 m ovanför kraftverket. Den byggdes 1930 och rymmer 38 000 m2. På dammens magasin kan kraftverket köras ca 40 tim på max.effekt. Den 220 m långa tuben, med en diameter om 38,5 cm, tillverkades av 5 mm plåt. Turbinanläggningen av peltontyp hade en effekt motsvarande 125 hk, och levererades av Waplans Mekaniska, Nälden (f ö ett av regionens äldsta verkstadsföretag (finns än idag), grundat redan 1839). Ställverkets generatordel kom från ASEA. Kraftverkets produktion har i genomsnitt legat på 345 000 kWh/år. Effekten var till en början 100 kW. 1935 installerades nytt maskineri och effekten höjdes då till 160 kW. Generatorspänningen var 400 V (växelström). Vattenförbrukning 0,2 m3/s. Kraftverksbyggnaden beskrivs av Lasse Brunnström (1995) som påminnande om en "lantlig frikyrka av det påvraste slaget", där maskinhusets nationalromantiska stil, med stugidealet som förebild, förstärks av det iögonfallande utledningstornet. Detta torn fungerade också som ventilationsanordning, då temperaturen i maskinhallen kunde bli mycket hög. Maskinhusets färg blev även den tidstypisk, dvs röd med vita knutar. De naturliga förutsättningarna Genom landhöjningen har Indalsälven etappvis grävt sig ner genom sina egna avlagringar. På älvens sidor har därför de för älvdalen så typiska terasserna bildats. Älvens kraftigt eroderande verkan har därtill skapat de branta strändernas nipformationer. Genom detta branta landskap har bäckar och åar grävt sig ner och bildat djupa bäckraviner. Nilsbölebäcken är en av dessa otaliga bäckar. I en vacker ravin rinner den ner från den högt liggande Himmelssjön. Den skär igenom ett parti av Indalsåsen som avsattes under istiden (Carlander, 1992, s 148). Alldeles här utnyttjade man redan tidigt bäckens höga fallhöjd till driften av en kvarn. Där kvarnen var placerad kom så småningom det lilla bykraftverket att byggas. Litteratur Blomkvist, Erik, "Indalsälven - en kraftkälla". Sundsvall, 1970 Brunnström, Lars, "Elektriska vattenkraftverk". RAÄ, 1995 Carlander, Sölve, "Indalsleden", Kommuntryckeriet. Sundsvall, 1993 Kommittén för planering av Indalen, "Indalen - ett historiskt källflöde". Tryckeribolaget. Sundsvall, 1979 Lidin, Nestor, "Från Indalsälvens stränder", Boktryckeriaktiebolaget. Sundsvall, 1957 Nordlander, Johan, "Norrländska samlingar". Umeå, 1990 SOU 1924:17, "Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Västernorrlands län". Stockholm,1924 Västernorrlands läns landsting, "Västernorrland ett sekel 1862-1962", V.I.I, 1962 Åberg, Alf, "Från skvaltkvarn till storkraftverk", Eklund och Vasa Förlagsaktiebolag, 1962

Intagstub Generator från Elektromekano (1935) Instrumenttavla Tavlans baksida Ställverk 1918 års belysningsinstallation i utledningstornet Uppströms belägen gammal bro Generator: Elektromekano, matarförsedd, 12-polig (500 rpm), 400 V växelström, installerad 1935 Turbintyp: Pelton Effekt: 160 kW Fallhöjd: 72 m, intagstub av stål 220 m lång. Vattendrag: Nilsbölebäcken På utloppssidan en liten damm med fisk varifrån vattnet sugs genom en vertikalt mynnande tub, vidare mot Indalsälven. (juli 2004) Ägare: Roland Wennberg