Människan har ännu inte funnit någon storskalig lösning för att effektivt lagra elenergi (batterier och kondensatorer i all ära). Den måste alltså produceras i samma ögonblick som den används. Men det finns andra sätt att lagra stora mängder energi. Ett pumpkraftverk är ett sätt att utjämna krafttillgången för att motsvara belastningsvariationer genom att under låglastperioder ta elenergi från nätet och lagra den som lägesenergi genom pumpning av vatten till högre höjd. När energibehovet är större, låter man vattnet rinna tillbaka genom turbinen som i ett vanligt kraftverk.
Sillre kraftverk invigdes i mars 1933 med Oxsjön som vattenmagasin via 3 km tunnel och tub ned till Indalsälven. Under söndagarna gick generatorn som motor och pumpade upp vatten med kraft från det gamla Norrfors kraftverk (senare dränkt vid bygget av Stornorrfors) för att under veckorna, när den kraftslukande industrin var igång, tillföra energin som kraftverk.
Med byggnadet av Sillre bildades linjen Norrfors-Sillre som ett av flera självständiga områden i Vattenfalls dåtida nät, innan de olika blocken sammanbands i ett rikstäckande stamlinjenät. Kraftnätet byggdes ut kraftigt vid tiden och 1938 hade linjen Stadsforsen/Sillre ned till Västerås färdigställts.
Kraftverket byggdes efter förebild av tyska och schweiziska pumpkraftverk och med högtrycksteknik som utformats i framförallt Norge. Pumpen är en tvåstegspump av centrifugaltyp, monterad på gemensam axel en våning under turbinen.1
I maskinhallen står ASEAs och NOHABs instrumenttavlor för el resp. turbin/pump, med integrerad belysningsramp, i originalskick. De ursprungliga aggregaten G1 och G2 ersattes dock 1987 med ett nytt (G3) utan pumpmöjlighet. G1 står kvar som museiaggregat medan G2 rivits ut. Den brant sluttande 70 m höga transportbanan längs bergssidan var fram till dess den enda tillfartsvägen till kraftverket! I skogskanten kan man i undervegetationen ännu hitta lämningar i form av isolatorer från fallna telefonstolpar.
Kraftstation och kringbyggnader är utförda i konsekvent stil i ljusgult med stående locklistpanel i funktionalistiskt strama former. Bostadshuset har getts en något mer påkostad dekoration, med inbyggd takfot med profilerad gesims och utbyggda facetterade trapphus med smärre inslag av snickarglädje. Material och färg är typiska för Vattenfalls bostadshus och kringbyggnader från tiden. Typiskt är också transportbanans trappor av grönlackerade rundjärn.
Bildkälla: Vattenfall 75 år (1984)
|
Vattendrag: Oxsjöån / Kvarnån, Indalsälven Fallhöjd: 182 m (landets högsta fallhöjd vid bygget) I drift: G1: 1933, G2: 1938, G3: 1987 Effekt (G1-G2): 14 MW Turbin- / pumptillverkare: NOHAB (Nydquist & Holm, Trollhättan) & Borsig (Tyskland) 2 Generatorer: ASEA 3-fas synkrongenerator, 6300-7000 V, 50 Hz, 7000 kVA, 600 rpm Travers: Holmens Gjuteri & Mek. Verkstad, Nyby Bruk, Torshälla Ägare: Vattenfall (bostad: privat) Belysning/lågspänningsinstallationer bytta (lokaler på intagssidan ej besökta). Bostaden och belysningsstolpar vid transportbanan mer intakta i det avseendet. Transportbanan har integrerade stolpar med parkarmatur Elektroskandia "SEM 312" som tillkom några år efter kraftverksbygget. Glasskärmarna vandaliserades under 1990-talet. |
Litteratur:
Tryckta källor:
Statens Vattenfallsverk under fyra decennier (1948)
Charlie Cederholm: Vattenfall på Gösta Malms tid (1983)
1 Lasse Brunnström & Bengt Spade: Elektriska Vattenkraftverk (1995)
Lasse Brunnström: Estetik och Ingenjörskonst (2001)
ASEAs Tidning #1 1934: Sillre kraftverk
Otryckta källor:
2 Monografier över statens kraftverk (1940) (150 ex.)
Oljepumpen (till turbinregulator) har sin egen lilla Pelton-turbin!
Turbin: (en våning under jord)
Med varje levererad turbin medföljde en uppsättning verktyg
med prydlig upphängningstavla.
Pump: (två våningar under jord)
Igenmurad intagstunnel på nedströmssidan
Personalbostaden högre upp på berget:
Transportbanan längs bergssluttningen:
