Inomhus-lamphållare (plåt/porslin)

(Nippellamphållare / fotlamphållare / hänglamphållare)

Det första jag tittar på i en gammal lampa för att bedöma åldern är lamphållaren. Förr om åren tillverkades de av metall. Det verkar ha pågått fram till 1940-talet och märkligt nog verkar bakelitlamphållare ha samexisterat under flera decennier. Att Clas Ohlsson sålde äldre typer in på 1950-talet beror nog ändå mest på att man hade gott om "sekunda" lagervaror av äldre datum. Att man avvecklade plåtlamphållarna är förståeligt med tanke på den uppenbara risken för stötar vid fel. Höljet är naturligtvis isolerat men fuktig miljö eller en bucklad lamphållare kan innebära livsfara. Jag tycker ändå inte att man ska byta ut gamla lamphållare i gamla lampor! Mer om det längre ned. Även idag finns lamphållare med mässingsskal, dock med isolerande skikt under. Syftet lär vara att smälta in bättre i kristallkronor o dyl. Vanligare är dock plasthållare med guldgul färg.

Mer fakta längst ned (snabblänk)

Nippellamphållare:

(dvs. gängat rörfäste - den "vanliga" principen)


Några E14+E27+E40-hållare c:a 1900-1940-tal.

Se även:
Porslinslamphållare för industri/utomhusbruk
Skomakarlampa

Fotlamphållare:

Den enklaste formen av "armatur" - lampsockel med porslinsfot för tak-/väggmontage. I det elektriska ljusets barndom ville man ofta framhäva själva glödlampan. Det här är väl det tydligaste uttrycket för det.

(Har hittills bara stött på E27 men fler storlekar sägs finnas.)


Plåtlamphållare med låg porslinsring (före 1920-talet) och svartglaserad porslinsfot monterad på svarvad träplatta. Sockeln har kabelinföringar för "knoppledning" (HVG-ledning). Undersidan av sockeln har följande märkning i porslinet:
568
*
(Andra modeller finns, med andra nummer.)


"Som hittad", installerad i ett flerfamiljshus byggt 1917, ansluten med OVIR-ledning i infällt Bergmannsrör.
Den satt och gömde sig i ett hörn som troligen utgjort WC.
I samma hus satt denna taklampa (återfinns under "Trapplampor").


Märkt B 3280S (möjligen B 32808)


Miniatyrmodell, liknar nästan en säkringshållare. Märkt CFS (svårtytt)


C:a 1890-tal. Höljet är på de äldsta hållarna ofta inte gängat utan sitter helt löst då porslinsringen skruvats bort.


1880-1890-tal. Notera enkelt plåtbleck i botten vilket ska ha föregått det "vanligare" bockade metallstycke som hålls med en skruv i mitten.


Modell med införingar för både "knoppledning" och Bergmannsrör (troligen)

(Glödlamporna ovan gör encore-framträdande från sidan om lampor).


Vinklad lampsockel som verkar vara från en övergångsperiod - innanmätet härrör från den gamla typen som återfinns i porslinsring-modeller (strömförande gänga monterad i bottenstycket, dock här med separat kontaktbleck för något högre säkerhet) medan skalet ser modernare ut. Ej S-märkt (före 1926) men hittade exemplar från c:a 1939 bär S-märke utan synbar konstruktionsskillnad. Tillverkad av SKB. Dagens "SKB Elektrotechink" grundades 1987).


Vänstra hållaren installerad c:a 1939, tillverkad av AEG och Lüdenscheider Metallwerke AG, Busch-Jäger, Lüdenscheid (bär både "bikakelogon" och "julgranslogon"). Glödlampan märkt "STATENS VATTENFALLSVERK" på glaset. (Satt i baracker vid ett kraftverk byggt 1939-1942). Högra modellen satt i skrubb/skåp i mjölkcentralen, Västerås (byggd 1915 / 1923), räddad vid rivningen februari 1996. Troligen installerad under 1930-/1940-talet.


Svagt lutande lampläge, troligen avsedd för belysning bakom lister och skåpdörrar. Märkt Illumina + Siemens-lik logo (S + T). S-märkt.

Hänglamphållare:


Hänglamphållare med införingar för enkelledare (HVG-ledning, "knoppledning"), med bygelupphängning. Märkt SKB.


Hänglamphållare med bygel för upphängning på krok + införingar för enkelledare på porslinsisolatorer (HVG-ledning, "knoppledning"). Den längst ned t.h. märkt LJS = Lindner & Co., Jecha-Sondershausen, Tyskland. Förekomst: c:a 1900-1940-tal.


Nära besläktad med hänglamphållaren: "Stallampa" märkt LJS = Lindner & Co., Jecha-Sondershausen, Tyskland, med "lagårdskupa", en typ som brukade sitta i källare, stall och ladugårdar. (Upphängningsbygeln saknas tyvärr). Förekomst: c:a 1900-1940-tal, här en sen modell från kanske 1940-tal (S-märkt).

Övrigt:


Adapter mellan Swan- (bajonett) och Edison- (gängad) fattning


Märklig lamp-adapter (med afstängare) (c:a 1890-tal)
(Foto: Niklas Biedermann. Art direction: JE.)


Adapter mellan E40 och E27. Motsatsen finns också, undrar vad Elsäkerhetsverket säger...

Några detaljer (nippellamphållare):


E27 med låg porslinsring isärtagen. Senast 1920-talet, troligen tidigare (saknar S-märkning som infördes 1926).


E27 med porslinsvred med hög porslinsring, 1910-1920-tal.
E14-hållare med porslinsring, senast 1920-tal.

Ovanstående isärtagen

E14 isärtagen, 1930/1940-tal.
Bakelitlamphållare, 1950-tal. (E27)

Datering, m m:

Karakteristika: Den idag dominerande lamphållaren, den gängade Edison-fattningen (E27 osv), hade från början konkurrens av ett flertal andra varianter inklusive Swan-fattningen och Siemens-fattningen [Elektriciteten och dess tekniska tillämpningar, Wilhelm Beck, 1910]. Swan-fattningen är en bajonettfattning som än idag dominerar i vissa länder(???) men här mest används i miljöer där lampan utsätts för skakningar.

De äldsta Edisonlamphållarna, från 1800-talet och 1900-talets början känns igen på sin avskruvningsbara porslinsring i toppen. Ringen / kragen var från början låg vilket kunde göra den strömförande lampsockeln åtkomlig för beröring. De byttes successivt ut mot högre motsvarigheter, även på redan monterade äldre hållare. Så tidigt som 1921 rekommenderas det i Handbok För Montörer vid Elektriska Starkströmsanläggningar av S. Freiherr von Gaisberg i översättning av Wahlfrid Larsson (s. 201): "Vid edisonhållare måste den isolerade lamphållareringen vara så hög, att den täcker lampsockelns gängor. Inga spänningsförande delar få vara åtkomliga. Om man använder äldre hållare vid vilka detta ej är fallet, kan exempelvis i skyltfönster eldsvåda uppstå, om med metalltrådar genomvävda tyger komma i beröring med lamporna och genom metalltrådarnas glödning antändas. Sådana hållare eller, om så går för sig, endast porslinsringarna böra utbytas eller ock skyddskorgar e. d. anbringas." (Skyltfönsterexemplet kan ha föranletts av en beryktad historia, återgiven i ett nummer av ASEAs Tidning från tiden, där i elektricitetens barndom skyltmaterial nålats fast i en textilsladd varefter butiken så småningom eldhärjats...)

De lägre porslinskragarna lär också ha bytts till högre motsvarigheter vid spänningsomläggning från 220/127V till 380/220V (1950-1957?) (Källa: bl a Per Wendt)

Porslinsringen fick en efterföljare i den interna porslinsisolation vid gängan som verkar dominera från 1930-talet. Under 1920-talet fanns även lamphållare utan porslinsring, med ett heltäckande isolerande bakelitskikt under plåtkåpan. Ett mellansteg finns också mellan typerna med och utan porslinsring, där den interna konstruktionen är enligt den gamla modellen (en fri mässingsgänga som sticker upp från bottenplattan) medan ytterhöljet liknar de modernare, dock utan isolerad sockelgänga eftersom den helt sitter i bottendelen. Höljet är alltså ett löst mässingsskal som saknar isolering och förankring i övre delen. Man kan misstänka att den är den "felande länken" mellan ny och gammal typ. Den torde också utgöra den farligaste modellen.

Slitage: Bakelitlamphållare åldras förvånansvärt fort. Enligt min erfarenhet räcker några års normalt bruk för att få ytfinishen att övergå från blank till något matt. Väl använda 30-40 år gamla bakelitlamphållare har konstistensen av vidbränt rostat bröd... (referens: skolkorridor, påslagna åtskilliga timmar/dag).

Mässingshållare kan ibland ha små sprickor. De lär härstamma från okunskap i djupdragning, dvs pressningen av detaljen där man sträckt ut materialet för mycket. (Det kan återfinnas på olika "billiga" förnicklade prydnadssaker etc. Även oljetråg på bilar kan ha djupdragningssprickor). (Källa: Joakim Haraldsson)

Sprickorna kan också ha samband med värmeutvidgning och avsvalning under trogen tjänst. Värt att tänka på för bevarandet!

Säkerhet: Pga plåtlamphållares farlighet byts de tyvärr ibland ut i gamla bordslampor o dyl. Men gamla lampor bör ses som antikviteter och lamphållaren är en viktig detalj att bevara i originalskick. Faktiskt är ju den den detalj som är svårast att reproducera idag. Andra mer generella delar som t ex metallrör och fot skiljer sig inte nämnvärt mot moderna motsvarigheter men lamphållare som dessa har ju inte tillverkats på många decennier. När det gäller farlighet, skulle jag nog hävda att en gammal metall-lamphållare är minst lika säker som en modern i plast om man jordar den. Då är man ju garanterad att höljet håller jordpotential, till skillnad från t ex en fuktig plasthållare som mycket väl kan ge stötar.

Har man satt in en modern lamphållare i en gammal armatur är den i mina ögon stympad. En skomakarlampa med innanmätet utbytt är ungefär lika häftig som en Ferrari med mopedmotor. Om man byter, bör man spara originalet så att originalskicket kan återställas. Jag skulle hellre ha en "farlig" lampa undanlagd än en renoverad uppsatt!

Eller med Per Wendts ord:
Det är ju förhoppningsvis så att vi lär oss av historien för att göra framtiden elsäkrare. Raderar man sin historia riskerar man ju att uppfinna hjulet om och om igen.