Västerås gamla ångkraftverk

Ångkraftverket började uppföras 1915 som reservkraftverk för att säkra elförsörjningen när vattenkraften inte räckte. Det är unikt på flera sätt, inte bara genom sin imponerande storlek utan även som minnesmärke över tekniskt framåtskridande kombinerat med skönhet och en bakomliggande önskan att skapa ett bättre samhälle med hjälp av tekniken.

Kraftverket har haft en roll i Sveriges utveckling som är väl värd att beakta. Lika viktigt som byggnader och teknik är de människor som med sitt arbete bidrog till att skapa och driva anläggningen. Idag är få industrihistoriska anläggningar så omfattande och samtidigt så kompletta som ångkraftverket i Västerås. De flesta komponenter finns att beskåda och kraftverket är till stor del orört sedan det togs ur bruk under 1980-talet. Dess dimensioner bidrar också till att det gör ett imponerande och storslaget intryck.

Ångkraftverket har länge varit hotat av rivning men ser nu ut att vara räddat för framtiden. 1998 togs det över av byggföretaget PEAB som avser att bevara det, delvis som en museal miljö, delvis för att inrymma nya verksamheter. Länsstyrelsen i Västmanlands län arbetar för närvarande (juli 1999) med att byggnadsminnesförklara ångkraftverket och det blir i så fall Sveriges mest omfattande historiska industrimiljö som skyddas på detta sätt. Genom att anläggningen bevaras kommer den även i framtiden att vittna om den tid, de människor och det samhälle som skapade den. Denna skrift är tänkt att ge en bild av hur kraftverket tillkom, dess utveckling och dess betydelse i olika hänseenden.

De första spadtagen till verket togs på våren 1915. Vid denna tid ökade elanvändningen kraftigt vilket krävde utbyggnad av elproduktionen. Ångkraftverket byggdes av Kungliga vattenfallsstyrelsen som reservkraftverk att använda när vattenkraften från Älvkarleby inte räckte till. Redan under byggtiden visade sig kraftbehovet vara större än beräknat och en utökning av verket gjordes jämfört med vad som planerats från början.

År 1917 stod anläggningen färdig att tas i bruk och bestod då av pannhus med fyra ångpannor, en hall med två turbiner sammankopplade med generatorer, ställverk som innehöll transformatorer och strömställare, kontrollrum, hjälpmaskiner av olika slag, personalutrymmen, verkstäder och kolgård. I tidens anda byggdes allt i tegel och fasaderna ritades av västeråsarkitekten Erik Hahr. Som reservkraftverk kunde anläggningen stå stilla under långa perioder. Enstaka år kördes den inte alls och som mest var den i drift 8-9 månader per år. För att få en jämnare sysselsättning skapades flera sidoverksamheter. Verkstäder byggdes för tillverkning av ledningsstolpar, ställverk, linje- och stationssmide samt apparater.

Senare tillkom centralförråd för Vattenfall i regionen. Med tiden kom detta att utgöra en allt större del av verksamheten.

Västerås ångkraftverk ligger på Notudden vid Mälaren och platsen var noggrant utvald. Den geografiska placeringen i förhållande till Älvkarleby, men också närheten till vattnet var tungt vägande skäl till att ångkraftverket byggdes här. Ytterligare en anledning till att lägga det i Västerås var att Kungliga vattenfallsstyrelsen redan planerade att bygga samman Sveriges nordliga och sydliga kraftnät. Västerås fungerade som en knutpunkt mellan dessa och dessutom var läget lämpligt ut militär synpunkt eftersom placeringen en bit in i landet från Östersjökusten försvårade eventuella anfall. Ångkraftverket byggdes ständigt ut i både storlek och kapacitet. I slutet av 1920-talet fanns tio pannor och fyra turbingeneratorer för elproduktion. Alla byggnader var dock fortfarande ganska låga.

Allteftersom Sverige industrialiserades och elanvändningen ökade inom de flesta delar av samhället krävdes allt mer elkraft. Ångpannorna i kraftverket eldades med stenkol importerad från England eller Tyskland. När stenkolen var dyr och svår att få tag på under första världskriget användes torv som bröts i Ramnäs och Trummelsberg. Arbetare vid kraftverket fick bryta torv under de perioder som verket stod stilla.

Koleldning var på 1920- och 1930-talet en smutsig historia. Stora mängder rök och aska spreds över Västerås när kraftverket var i drift. Stadens damer klagade ständigt på förstörd tvätt och att det var omöjligt att dricka kaffe på verandan i det ständiga askregnet. Det skulle dröja en tid, men effektiv rökgasrening infördes senare.

År 1931 byggdes den första tornpannan, P 11. De tio liggande pannorna i det gamla pannhuset hade nu för liten kapacitet och man bestämde sig för att utöka med en ny, större tornpanna. Samtidigt tillkom ytterligare en turbingenerator. Ångpannan byggdes i en anda av teknikoptimism - större, högre och bättre. Utvecklandet av ny teknik blev en ledstjärna och bidrog till att sätta Västerås på världskartan. Under åren 1936-1937 byggdes ytterligare en tornpanna, Europas då största. Den blev något av en världssensation; tekniker och ångpannebyggare reste till staden för att beskåda mästerverket. Till västeråsarnas glädje var den försedd med reningsanordning för röken.

I de historiska dokument som finns om Västerås ångkraftverk ser man mycket tydligt vad som prioriterats i anläggningen. Arkitekturen var medveten och vacker och det är lätt att tro att den har spelat en avgörande roll. Så var dock knappast fallet. När P 11, den första tornpannan, projekterades hade man först inte tänkt bygga någon inklädnad runt den. Pannan skulle få stå fritt innanför den bärande fackverkskonstruktionen. Det visade sig dock att kostnaden för en tegelfasad var obetydlig i jämförelse med den totala byggkostnaden och därför kunde en elegant tegelfasad byggas som skydd för den värdefulla pannan.

I perioden 1947-1952 byggdes kraftverket återigen ut då ytterligare två stora ångpannor, P 13 och P 14, samt två turbingeneratorer tillkom. Tillsammans med matarvattenbyggnaden blev pannhuset ett tydligt tillskott till Västerås stadsbild. I slutet av samma årtionde uppfördes en panna som i huvudsak skulle användas för fjärrvärme till Västerås stad. Pannan P 15 byggdes in i det äldsta pannhuset från 1917 men fick delvis en ny skyddande fasad av tegel och plåt. Samtidigt skrotades också de gamla liggande ångpannorna. I flera omgångar byggdes dessutom diverse kringbyggnader som verkstäder, förråd och personalmatsal.

Under 1970-talet minskade behovet av ångkraftverkets eltillskott. Elektricitet producerades i allt större utsträckning i andra typer av kraftstationer som kärnkraftverk och Västerås stad byggde sitt värmekraftverk, vilket gjorde att fjärrvärme från ångkraftverket inte längre behövdes. Det officiella beslutet om nedläggning av kraftproduktionen kom 1982 men anläggningen fortsatte att användas för utbildning av driftstekniker under 1980-talet. 1992 beslöt Vattenfall att helt avveckla ångkraftverket. Efter en lång process av diskussioner och utredningar om verkets framtid såldes det i november 1998 till byggföretaget PEAB.

Ångkraftverket i Västerås var under flera decennier en knutpunkt i landets kraftnät och en viktig plats för teknikutveckling. Man var världsledande när det gällde ångteknik och många av lösningarna på tekniska problem var och är synnerligen imponerande.

Kraftverket byggdes redan från början på ett framsynt sätt, men det var med tornpannorna på 1930-talet som de största tekniska framstegen gjordes. P 11 byggdes 1931, den första högresta tornpannan, för att några år senare få sällskap av den ännu större P 12:an. Tornpannorna är idag monument över 1930-talets ingenjörskonst och var på sin tid en världssensation i både storlek och kapacitet. Vid denna tid arbetade flera av Vattenfalls egna ingenjörer med att ta fram nya tekniska lösningar för att förbättra ångtekniken.

Tornpannorna var s k strålningspannor vilket innebar att värmen, d v s elden, verkade direkt på de rör som innehöll vatten. Ångpannan byggdes på höjden för att kunna ta till vara värmen från eldstaden och från den stigande röken på ett bättre sätt. När P 11:ans storasyster P 12 stod färdig 1937 var konstruktionen snarlik men förfinad och måtten var ännu större. P 12 mäter 64 m upp till skorstenens topp.

Vattenfalls ingenjörer hade nu konstruerat en av de största, mest startsnabba och effektiva strålningspannor som världen skådat. För denna prestation delade Ingenjörsvetenskapsakademien vid olika tillfällen ut guldmedaljer till fyra av konstruktörerna. P 12 fungerade så bra att konstruktionen användes även till de nästkommande pannorna P 13 och P 14. P 13 och P 14 var ännu större och stod färdiga för invigning 1952.

Eftersom anläggningen var ett reservkraftverk var kontrollrummet ständigt bemannat. Order om att sätta igång driften kunde komma när som helst. Från driftorder till dess att den begärda effekten kunde levereras tog det cirka tre timmar. Uppeldningstiden, alltså den tid det tog från det att ångpannan stod oanvänd tills att den kunde leverera ånga med full kapacitet, var cirka 15-20 minuter. Elproduktion vid ångkraftverket var en lång och ganska invecklad process. För att förstå den kan man följa bränslets och vattnets väg genom anläggningen.

Hanteringen började på kajen där kolbåtarna lade till och lossades med stora kranar. Kolet var stenkol som krossats och kallades styckekol. På den stora kolgården lastades kolet i vagnar för transport till kolkvarnarna där kolet maldes till ett fint pulver innan det gick in i pannorna. Varje panna hade två kolkvarnar och kapaciteten var cirka 20 ton kol per timme. Som mest kunde det gå åt 2000 ton kol per dygn. Även olja användes som bränsle. Olja levererades med båt eller tåg och pumpades in i pannorna från cisterner på gården.

Från kolkvarnarna blåste kolpulvret och oljan in i pannornas eldstäder och antändes. Omkring eldstäderna stod ångtuber. Genom tuberna fördes vatten som uppvärmdes och omvandlades till ånga. En liter vatten utvidgades till en kubikmeter ånga och ångan steg vidare genom pannorna med högt tryck. Ångtuberna löpte på höjden och ångan värmdes upp ytterligare av de stigande rökgaserna innan den gick ut i huvudledningen till turbinerna. Eldstadens värme utnyttjades på så sätt mer effektivt än med traditionella liggande ångpannemodeller. Ångans temperatur när den lämnade pannan var 435° C. Röken förvärmde även luften till förbränningen och det vatten som i ett slutet system cirkulerades tillbaka från turbinerna.

Ångpannornas drift och tryck kontrollerades ständigt via kontrollrummet där den information som matades in från de otaliga kontrollpunkter som fanns utplacerade i anläggningen sammanstrålade. Att hela tiden ha uppsikt över driften var mycket viktigt, dels ur produktionssynpunkt, dels för säkerheten. Alla säkerhetsventiler och säkerhetssystem som fanns kunde inte avhjälpa det faktum att ånga är en farlig arbetskamrat.

Turbingeneratorerna bestod av två generatorer sammanbyggda med en turbin, placerad i mitten. I turbingeneratorn bytte den heta ångan skepnad och övergick från rörelseenergi till elektricitet. Ångan fick turbinskovlarna att rotera och rörelsen fördes över till de båda generatorerna som alstrade elektricitet. I turbinhallen finns turbingeneratorer tillkomna mellan 1917 och 1952, de flesta tillverkade och levererade av STAL. Anmärkningsvärt är att maskinsalen endast byggts ut på längden men inte på bredden. Tack vare den tekniska utvecklingen gav de senast utbyggda turbinerna nästan tio gånger så stor effekt som de äldsta utan att ta mer plats. Aggregaten var som övrig maskinell utrustning i anläggningen noga övervakad och de många mätinstrumenten ger maskinsalen en särskild karaktär. Mätare och instrument är av mässing och de omgivande detaljerna i själva hallen är av marmor.

När ångan gått genom turbinen fördes den ner till en så kallad kondensor. Ångan kondenserades där och omvandlades åter till vatten som pumpades tillbaka till ångpannan. Ångpannan kyldes med hjälp av sjövatten som togs in genom den s k matarvattenanläggningen, förkortad Mava.

Från generatorerna fördes elektriciteten ut till kraftverkets ställverk. Ställverksdelen är liksom så många andra byggnader på ångkraftverket utökad i flera omgångar. Här anpassas kraften från generatorerna till elnätet som ska transportera den vidare. De väldiga transformatorerna, placerade i långa rader tillsammans med strömbrytare och porslinsisolatorer står skyddade bakom galler. Ställverket var en av ångkraftverkets farligaste arbetsplatser eftersom risken för överbelastning av nätet hela tiden var överhängande. Från ställverket går sedan den tämjda elektriciteten ut på kraftnätet.

Inom kraftverksområdet finns idag ett unikt bestånd av byggnader som är representativa för sin tid och sitt ändamål. Mest iögonfallande är de höga tornpannorna men de övriga byggnaderna är likaså betydelsefulla för att skapa den originella miljö som kraftverket utgör.

De mest använda byggnadsmaterialen är tegel och betong. Stommarna i de höga tornpannorna är däremot komplicerade stålfackverk. En annan avvikelse från övrig bebyggelse är fönstren på tornpannorna vars bågar och karmar inte är av trä utan av gjutjärn. Trådglaset sitter fast med små järnmärlor och vanligt fönsterkitt. Många av de äldre byggnaderna har enkupiga tegeltak, medan de yngre har tak av plåt eller papp. Centraltornets tak är belagt med skivplåt men har tidigare haft tegel.

Kraftverkets arkitektoniska form präglades av de tekniska installationerna och av att anläggningen successivt byggdes upp under lång tid. Givetvis präglades den också av enskilda arkitekter som var inblandade, mest känd är Erik Hahr. Arkitekturen förändrades efter hand men hålls ändå samman bland annat av det röda teglet i fasaderna. Redan från början planerades området för att utbyggnader skulle kunna ske i etapper. Med tiden blev de flesta av huskropparna sammanbyggda med varandra vilket bidrar till intrycket av storlek.

De första delarna av anläggningen byggdes i nationalromantisk stil, t ex centraltornet, delar av ställverket eller bostadshusen mot Björnövägen. Nationalromantiken var en rörelse som uppstod i Europa, främst England, under andra halvan av 1800-talet. Tidigare hade arkitekturen lånat förebilder från antiken med krav på symmetri och användning av detaljer som kolonner och pilastrar. Nu visades istället landets egna material och dessutom eftersträvades ett hantverksmässigt uttryck. Fasaderna var bastanta och ofta utförda i rödbränt tegel. Taken lades gärna med enkupigt lertegel och fönstren var indelade i många små rutor. Järnsmidet var kraftfullt; se exempelvis på trappräcket ångkraftverkets centraltrapphus. Bostadshusen är ett av Sveriges första exempel på radhus, inspirerat av engelska så kallade trädgårdsstäder som var en av grundidéerna bakom mycket av senare tids småhusbyggande.

När tornpannorna P 11 och P 12 skulle byggas på 1930-talet hade funktionalismens formspråk slagit igenom. Pannhusen har släta tegelväggar med lodräta fönsterband. Upptill avslutas de karaktäristiskt med höga skorstenar som ingår som en del i arkitekturen.

Ångkraftverket med alla sina kringbyggnader och successiva tillskott ritades fram till början av 1940-talet av Erik Hahr. Denna var Västerås absolut mest inflytelserika arkitekt under första halvan av 1900-talet. Hans mest karaktäristiska byggnader är tillkomna i nationalromantisk stil under 1910-talet och 1920-talet. Han fortsatte att arbeta som arkitekt fram till sin död 1944 och anpassade sig efter tidens strömningar när funktionalismen slog igenom på 1930-talet.

Fler utbyggnader gjordes efter kriget med bland annat P 13, P 14 och Mava, uppförda 1947-1952. Till dessa användes fortfarande det röda teglet som fasadmaterial. Funktionalismen var nu inte alls så stram som före kriget. I arkitekturdebatten kritiserades funkisen ofta för att vara kylig och inte ta hänsyn till människornas behov av trivsel och detta ville arkitekterna råda bot på. Även i en industriell anläggning som denna är utvecklingen synlig genom bland annat fönster som indelades i grupper istället för P 11 och P 12:s lodräta fönsterband. Exempel är fasaderna mot vattnet.

Efter Erik Hahrs död ritades nya byggnader av Vattenfalls chefsarkitekt Sven Malm. Den sista byggnaden på själva kraftverket, P 15, färdig 1959, har en mer modern industrikaraktär med en fasad som delvis är klädd med korrugerad plåt och delvis med tegel. Även många byggnader omkring kraftverket uppfördes med hög arkitektonisk kvalitet. Flera av dem har nu rivits men till exempel det hus som inrymde personalmatsal finns kvar med sina vackra proportioner, glasbetong och sexkantiga fönster.

Även dessa senare tillskott är viktiga för helheten både med tanke på byggnadernas funktion och som årsringar av arkitektur typisk för sin tid.

För dem som arbetade på kraftverket var det ofta en betydande del av livet. Innanför grindarna växte närmast ett litet samhälle fram med bostäder, egna trädgårdstäppor, tvättstuga, sjukstuga, samt en portvakt med egen bostad. En viktig del var bostadshusen för driftspersonalen, radhusen. De är bland de första av sitt slag i Sverige och byggdes bland annat för att man skulle ha personal tillgänglig med kort varsel.

Inom verket fanns många olika arbetsplatser. Driften av kraftverket var indelad i tre avdelningar, en avdelning för kolgården, en för pannanläggningen samt en för ställverket och turbingeneratorerna. Varje del hade egen personal. När kraftverket var i drift leddes de olika avdelningarna av förste maskinister med noga reglerade ansvarsområden. Förste maskinisterna var i sin tur underställda en driftsingenjör. Andra ingenjörer svarade för underhåll och utveckling. Vidare fanns servicepersonal som verkstadsmekaniker och smeder men även "kvinnliga" yrken som sekreterare, skrivbiträden och matsalspersonal. Dessutom fanns personer som endast arbetade vid kringverksamheter som lager och produktion av ledningsstolpar [samt i] reparationsverkstäder. Som mest fanns över 1000 anställda. Cirka 10 procent av de anställda var kvinnor.

De olika yrkeskategorierna behövdes alla för att få den stora anläggningen att fungera. Detta ställde även stora krav på anläggningen som sådan; olika yrkesgrupper möttes på ett begränsat område och skulle samverka. Givetvis fanns motsättningar mellan de olika kategorierna. En tidigare anställd har berättat hur man "kom in med mössan i hand på kontoret" men överlag verkar stämningen ha varit god, inte minst beroende på att arbetsuppgifterna var varierande eftersom kraftverket inte drevs kontinuerligt. Vid stillestånd sköttes underhåll eller alternativ sysselsättning i förråd och på verkstäder.

Arbetet på kraftverket sköttes först i tre skift, men övergick senare till fyrskift. Under 1950-talet var alla de fyra tornpannorna i drift och under de varma, torra somrarna gick verket för fullt. Olika delar av anläggningen var också olika arbetskrävande. Panna P 12 gick alltid lugnt och fint medan de större P 13 och P 14 krävde ständig passning. Arbetet på kolgården och i pannorna var också fysiskt tungt och slitsamt. Under vissa tider kunde man dessutom räkna med övertid. Skiftarbetet bidrog till arbetsbördan. Att arbeta eftermiddagsskift efter ett nattskift innebar att man endast fick ett fåtal timmars sömn.

Att arbeta inne i själva anläggningen var också ofta slitsamt. Att byta kolkvarnarnas hjul var ett mycket tungt arbete och därtill något som måste göras kontinuerligt för att säkra koltillförseln till pannorna. När väl de tunga kvarnhjulen satt på plats började det mödosamma arbetet att balansera dem. I pannhusen var hettan enorm och dånet från lufttrummor och fläktar öronbedövande. Däremot var städningen noggrann, det sades att: "la man handen på golvet i pannhusen så blev man väl lite svart, men värre var det inte." I maskinsalen var det alltid skinande rent.

En viktig del var kontrollrummen för pannor och el. Ett pass där var lyckligtvis ofta ganska händelselöst - de stora jättarna sköttes ju främst med automatik - men övervakningen måste skötas. Tryck och temperatur bokfördes varje timme. Då var det mer händelserikt att göra så kallade löpningar. En löpning innebar att man gick uppifrån och ner i pannan för att kolla lager, packningar och smörjoljor.

För Västeråsborna var ångkraftverket tidvis en besvärlig granne. I slutet av 1930-talet debatterades det ofta i lokaltidningen. Mest besvärande var det ständiga nedfallet av aska när kraftverket var i drift. Flera insändare gav kraftverket kritik för att inte högre skorstenar byggdes. Problemen påstods vara värst vid molnigt väder och vid dimma, men kraftverket sades till och med släppa ut så mycket föroreningar att solen skymdes. Ångkraftverket liknades ibland vid en drake som ruvade över staden och spydde ut sin sotiga rök och det frågades efter en St. Göran som kunde befria staden från draken och allt skurande av verandor.

Som svar på kritiken påpekade ansvariga att uppvärmning och spisar i hushållen, ofta eldade med kol eller koks, antagligen bidrog lika mycket eller troligen mer till den förargliga askan. Den nyaste tornpannan var ju trots allt utrustad med ett nytt elektriskt reningsfilter som enligt utsago fungerade. Vissa problem kunde dock uppstå precis vid pannornas start då de var kalla. Då hände det att svart rök bolmade ut över staden även efter att de elektriska luftrenarna införts. När pannan blev varm och kom i jämn drift skingrades dock röken.

Ångpannor Kapacitet (ton ånga/h) Ångtemperatur (grader C) Byggår P 11 130 425 1931 P 12 240 435 1936-37 P 13 och P 14 270 vardera 480 1947-52 P 15 120 - 1959 Utgående spänning från turbingeneratorerna: 6 kV Utgående spänning till nätet: 70 kV

Turbin- generatorer Effekt (kW) År G1 7000 1917 G2 27000 1933 G3 14000 1919 G4 14000 1922 G5 50000 1932 G6 65000 1949 G7 65000 1951

El i Sverige Ångkraftverket i Västerås byggdes som ett reservkraftverk till Älvkarleby vattenkraftstation i första hand, men senare när kraftnäten sammanbyggdes, även till det övriga kraftnätet. Ångkraft var den enda tillgängliga elkraftkällan av betydelse vid denna tid förutom vattenkraft. 1870-talet: Elkraften började användas och då var det främst för belysning. År 1885: Härnösand blev första stad med elbelysning på gatorna - el från en ångmaskindriven generator. 1880-90-talet: Försäljning och produktion av elmaterial i Sverige, dels genom ASEA och dels genom utländska firmors ombud. Under 1890-talet börjar el användas för elektriska motorer i industrier och verkstäder. Trefassystemet kom i bruk vilket underlättade eldistributionen. Järnvägar för eldrift började byggas, till exempel Djursholmsbanan. Efter sekelskiftet: Elanläggningarna blir alltmer omfattande. Städerna börjar bygga offentligt ägda eldistributionsnät. På landsbygden sker distributionen ofta genom elektriska distributionsföreningar, särskilt omfattande nybyggen av sådana på 1920-talet. År 1909: bildas Kungliga vattenfallsstyrelsen (som ägde ångkraftverket i Västerås). Genom Vattenfall stod staten bakom utbyggnaden av vattenkraft i Trollhättan, Älvkarleby och senare Porjus. Även privata bolag som Uddeholm byggde dock ut älvar. 1920-talet: Elanvändningen ökar bl a genom konsumtion i hemmen till belysning och spisar. 1930-talet: Norrlandsälvarna byggs ut kraftigt och distribution till södra Sverige anordnades med stamlinjer för upp till 200 kV. Kraftnäten i hela landet sammankopplades och underställdes en central driftsledning. 1950- och 60-talet: Elkonsumtionen ökade snabbt, mycket beroende på industriella processer samt frysförvaring av matvaror och eluppvärmning i hemmen. Detta krävde en forcerad utbyggnad av vattenkraften och satsning på oljebaserad värmekraft. Nordens överföringsnät sammanbands och landsbygdsnäten sanerades. Kärnkraft utvecklades och halvledartekniken ledde till integrerade kretsar. 1970-talet: Kärnkraften började få betydelse och behovet av reservkraft från Västerås minskade.

Medverkande i broschyren (textens ursprung): PRODUKTION OCH TEXT: Västmanlands läns museum/Anna-Stina Hedberg och Magnus Henriksson FOTO (gäller ej dessa websidor): Jan Gustafsson, Magnus Henriksson/Västmanlands läns museum samt historiska bilder ur arkiv på ångkraftverket GRAFISK FORM: Carina Stjernström/AGADEM AB TRYCK: Tryckproduktion i Västerås AB, 9908 Tack till Gunnar Olsson för värdefulla uppgifter om arbetet på ångkraftverket. Broschyren har finansierats av Länsstyrelsen i Västmanlands län. (Dessa websidor är däremot ett ideellt initiativ.) VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM TEL 021-156100 FAX 021-132076